Förändringar

En novell

© G. Bach 1998

Så många känslor på en gång och ändå fann ingen av dem vägen till hennes läppar eller hennes ögon.

Hon var inte den friska, målmedvetna och samlade kvinna hon sett sig som. Det hade helt och hållet varit en lögn, ett trick som livet spelat henne. Dagarna, åren innan den här dagen hade uppmuntrat henne att tro sig vara en kvinna med en framtid. Nu kunde hon bara stirra på läkaren som lugnt satt vid sitt skrivbord, iakttagande henne.

Ett tyst skrik ville leta sig väg från djupet av hennes bröst. Hennes lungor sögs inåt och beredde den luft som behövdes.

Men inget kom ut. Skriket verkade istället nå hennes hjärta där det stannade.

Tårar ville spruta ur hennes torra ögon med vände istället inåt, till hennes vener där de blandades med hennes blod, spred budskapet till hela hennes kropp.

Hon var sjuk. Hon hade Multipel Skleros.

Hur hon kom hem från sjukhuset var ett mysterium men hon brydde sig inte. I sitt kök, hennes trygga, välbekanta kök, satte hon sig ner och gjorde ingenting. Duken hennes mor sytt för tre år sedan till hennes födelsedag, de gula tulpanerna i en vas, de tunna, vita gardinerna i fönstret. Hade de sett likadana ut på morgonen, innan hon åkt hemifrån?

Hon gned det stumma vänstra benet och så slog det henne… Hennes stumma vänstra ben. Hon hade snygga ben, brukade maken säga. Och nu kändes ett av dem… dött. Hade varit så flera veckor och det var inte första gången, men definitivt den värsta. Hittills.

Maken. Oh, Herregud… hur skulle han reagera? Och deras vänner. En del av dem var rörde sig verkligen i den snabba filen genom livet. Hon skulle ha svårt att hinna ikapp dem nu. Eller hur?

Nyckel i ytterdörren. Älskad röst ropar; raring. Hur hon än ansträngde sig samarbetade inte hennes röst. När han kom in i köket och såg hennes ansiktsutryck sa han ingenting men höll om henne. Oroligt frågade han henne sedan varför hon inte ringt efter honom när hon var klar hos doktorn, när han plötsligt med insikt tog ett steg tillbaka, såg forskande på hennes ansikte.

"Multipel Skleros:"

Det var de enda ord som föll från hennes läppar. De enda ord som hade snurrat i hennes huvud de senaste sex timmarna. Sex timmar på en köksstol med två ord i huvudet. Livsavgörande ord.

Allt han kunde göra var att krama henne, men hon kände honom darra och en ensam tår landade på hennes kind.

Inte hennes. Hans.

Veckor och månader passerade. De berättade för några vänner och några vänner vågade de inte berätta för. De kände dem för väl och hon kunde inte hantera förödmjukelsen i att stötas bort, så hon agerade först. Stötte bort dem.

Deras närmaste vänner var underbara. De visade henne så mycket kärlek och omsorg och ett tag trodde hon att hon skulle kunna gråta. Hennes mamma behövde skyddas för fakta. Och någonstans fann hon styrkan att avfärda smärtan och den förlamande tröttheten som mer och mer var hennes dagliga sällskap. Maken hade en tyst period, några veckor när han behövde grubbla över livet och hur hans skulle handskas med hennes smärta. Att vara maktlös fanns inte i hans vokabulär och eftersom han var en gammaldags man, en beskyddare, kände han sin manlighet utmanad. Men hans kärlek var starkare ändå och han kände förtröstan att han med tiden skulle klara av det. Ett bekymmer var att hon klarade av det för bra.

Hon kämpade för att förbli samma person. Kapabel och glad. Allas stödjande vän. Men masken hon ordnat för sig själv hade fler sprickor än hon anade. Hon kunde ligga i sin säng på natten, ändlöst planerande varje minut av dagarna. Alla de saker hon skulle göra innan sjukdomen skulle ta hennes kropp ifrån henne. Som om hon måste leva hela sitt liv på bara några år, utifall.

Maken kunde sträcka sig efter henne och hon kunde knuffa undan honom, irriterad. Kunde han inte se att hon var upptagen? Hur kunde han tänka på att älska när hennes liv behövde inriktning, planering?

Han steg tillbaka, gav henne utrymme, men hon kände sig skyldig för att hon avvisade honom. Det ingick inte i hennes självbild som den perfekta hustrun att avvisa sin make.

Två år senare hade mycket förändrats. Hon använde nu rullstol och ibland rollator. Hon kunde inte arbeta några längre perioder och spenderade det mesta av sin tid med att läsa och lyssna på musik. Livet gick långsammare men det gjorde henne inget. Takten passade henne, gav henne tid att tänka och gav henne valmöjligheter.

Hennes vänstra sida var svagare och stummare men hennes själ var lugnare, gladare än hon någonsin varit.

Den stora förändringen kom när hon en dag fick allt som snurrade i hennes huvud att stanna upp. Alla saker hon behöll i huvudet att grubbla över och alla självpåtagna plikter blev för mycket. Hon bara stannade upp en solig sommareftermiddag, tog ett par djupa andetag och tänkte: inte mer. Antingen tar detta död på mig eller så börjar jag från början. Och när hon väl tagit beslutet började saker och ting falla på plats.

Hennes hud, så stum på vissa ställen och så känslig på andra ville fortfarande bli smekt, bara på ett annat sätt, mjukare. Deras älskog hade förändrats, den var mer långsam, mer sensuell och tog mer tid. Den första gången hon insåg det var också första gången hon fann de vilsna tårar som gömt sig i hennes blod. Hon grät och maken blev förvirrad, förskräckt, trodde att han skadat henne på något sätt. Hon lyckades förklara om tårarna men grät hela natten.

Det kunde gå veckor mellan deras stunder tillsammans, men deras närhet var mer intim än förut. Stressen hade minskat.

Hon bestämde takten efter sina behov inte efter vad andra krävde.

Det hade varit en hård och krokig väg att prioritera på ett nytt sätt och hon reste fortfarande längs samma väg, hon skulle förmodligen aldrig nå något slags slut.

Livet förändrades och hon förändrades med det, men nu på sina egna villkor ännu mer än när hon hade trott att hon var frisk, målmedveten och samlad. Hon hade Multipel Skleros och det förändrade hennes liv. Hon fick utstå känselbortfall, svaghet, smärta, trötthet, yrsel och andra uttröttande symptom som kom och gick – några stannade. Men hon var inte ett offer, hon valde att inte vara det.

Makens kärleksfulla famn var en välsignelse, en hamn. Vänner och främlingars vänlighet; en skatt att omhulda. Under hennes mörkare dagar, när det tysta skriket inneslutet i hennes hjärta ville ut och ingen verkade förstå, kunde förstå, använde hon sig av musiken. Vilken musik som helst bara den var hög och fördunklade hennes sinne. En flykt? Ja. Men bara ett av alla underliga sätt hon funnit passade för henne. Att klara av att leva var inte tillräckligt. Leva livet fullt ut var tillräckligt.

Men trots det, hon visste att hon måste leva med det tysta skriket i sitt hjärta.

|  Guns Hus  |  Skrivarlyan  |  Email  |  Personligt  |  Sverige MS Support  | Nytt!  |