Barnet - novell av G. Bach

Barnet

En novell

Barnet lades försiktigt ned för att sova i den gamla vaggan.
Det var ett vackert barn, en gosse, mjukt blont hår, rosiga kinder och underbart knubbig. Händerna, klädda i svarta handskar, strök den lilla gossens huvud och stoppade om honom med ett gammalt lapptäcke som låg i vaggan.
Det enda ljudet i rummet var den babyns mjuka andetag och det viskande ljudet av gardinerna som rörde sig i vinden.
Morgonen kom och väckarklockan ringde med ett öronbedövande ljud. Alyssa rullade runt på rygg och gnuggade sig i ansiktet med båda händerna. Hon hade ingen önskan att lämna den varma sängen och laga frukost. Med en suck reste hon sig och satte på sig morgonrocken. En blick ut genom fönstret bekräftade att vädret var lika mulet och tråkigt som gårdagen. Tunga, mörka moln fyllde himlen och regnet hängde i luften.
Ett snabbt besök i badrummet där hon satte upp håret i en enkel hästsvans och sedan gick hon mot köket. När hon passerade den stängda dörren i hallen hörde hon ett litet ljud. Hon stannade till och lyssnade. Först hördes inget, men när hon började gå mot trappan ner till undervåningen hörde hon det igen. Ett svagt ljud kom från den stängda dörren.
Hon vände sig om med bultande hjärta och gick sakta mot dörren. Den var stängd, som alltid, och låst.
Hon vred om nyckeln och öppnade dörren, bara en liten bit, som vanligt motvillig till att gå in där.
"Är det någon här?" frågade hon och kände sig dum. Naturligtvis var det ingen där inne.
Hon kikade in i rummet och till att börja med upptäckte hon inget som var annorlunda. Sedan såg hon med en rysning längs ryggraden att fönstret var öppet. Inte mycket, men tillräckligt för att gardinerna skulle röra sig i den svaga vinddraget.
"Hallå?"
Hon var rädd nu, alla små hårstrån på hennes kropp stod rätt ut. Någon var definitivt i rummet. Med ett djupt andetag tog hon ett steg in it rummet. Allt verkade vara som hon lämnat det. Dammigt men prydligt. Vaggan vid fönstret, bokhyllan med leksaker och böcker, tapeten med små elefanter, de mjuka mattorna. Så såg hon en rörelse i ögonvrån och tog ett steg tillbaka, skrämd.
Lapptäcket som låg i vaggan, hennes mamma hade sytt det, rörde på sig. Hon flämtade till och tog ytterligare ett steg bakåt. Höll hon på att bli galen? Hade smärtan slutligen blivit för mycket för henne, sänt henne över gränsen till vansinne?
Det lilla ljudet, nu tydligare, hördes igen. Det kom från vaggan.
Det här händer inte, det här händer inte, upprepade en hysterisk röst inne i hennes huvud. Det är omöjligt.
Med händerna för munnen för att hindra snyftningar att tränga fram mellan hennes läppar gick hon närmare vaggan. Tårar fyllde ögonen, hon kunde nästan inte se, men ändå var den syn som mötte henne tydlig och ändå otrolig.
En baby låg i vaggan. En baby låg i hennes sons vagga. En baby låg i hennes döda sons vagga.
Hon föll på knä bredvid vaggan, jämrade sig och kunde bara stirra, kunde inte slita blicken från babyn. Den var vacker. Men den kunde inte finnas där på riktigt, det var omöjligt.
Babyn började skrika och hon föll bakåt på golvet. Det lät som ett riktigt skrik. Det lät verkligt.
Hon kröp på händer och knän till vaggan och tittade på den. Den, tänkte hon, jag vet inte om det här verkligen händer och ännu mindre om det är en pojke eller en flicka.
Tvekande sträckte hon ut en hand och rörde vid babyns kind. Omedelbart letade den lilla rosenknoppsmunnen i den riktningen.
"Du är hungrig", viskade Alyssa.
Vid ljudet av hennes röst tystnade babyn. Den tittade upp på hennes ansikte med stora blå ögon och formade med läpparna ett äskligt leende. Som om den kände henne.
Hon skakade på huvudet och backade utom synhåll.
Babyn började gråta igen och hon kastade sig framåt, rädd för den känsla av övergivenhet babyn gav uttryck för.
"Så ja, så ja…"
Den tystnade igen och log.
"Åh", stönade Alyssa. "Vad är det här? Vad ska jag göra med dig? Var kommer du ifrån?"
Rädd och darrande sträckte hon sig ner i vaggan och lyfte upp babyn i famnen. Den var ungefär tre eller fyra månader gammal, gissade hon, och naken och våt under lapptäcket. Det var en pojke.
"Du behöver bada", sa hon med ostadig röst.
Han verkade samtycka och log igen, sträckte sig efter hennes långa hästsvans. Hans grepp var fast som spädbarns är. Hennes son hade gjort likadant och det välkända greppet i hennes hår fick henne att bita sig i läppen. Inga fler tårar. Hon hade gråtit en livstid av tårar redan.
Hon reste sig upp och bar pojken till badrummet. Där tvättade hon honom och svepte en handduk omkring hans knubbiga kropp. Hon var inte redo att sätta på honom Gordons kläder än. En handduk omkring honom var tillräckligt.
Han vilade sitt huvud mot hennes axel som om han tillhörde henne.
I köket öppnade hon ett skåp där hon förvarade specerier, letade efter en gammal paket välling. Hon hade inte slängt något efter att Gordon dog trots att ett helt år hade gått sedan dess. Hon viste inte om hållbarheten hade gått ut, åtminstone skulle han bli mätt.
Hon lagade till vällingen och motvillig till att använda Gordons nappflaskor matade hon honom med en liten sked. Han misstyckte inte. Som en liten ängel drack han från skeden som om han aldrig sett mat förut. Medan hon matade honom virvlade tankarna som höstlöv i hennes huvud.
Hon måste ringa polisen. De skulle tro att hon var galen när hon sa att hon funnit en baby i sin barnkammare. Tänk om de trodde att hon kidnappat honom och sedan ångrat sig? Tänk om de arresterade henne?
Hon kunde föreställa sig deras resonemang. En sörjande mor som får en knäpp och tar någon annans baby. I en affär eller på ett torg, kanske? Kunde det vara förklaringen? Höll hon på att bli galen och hade hon tagit en baby dagen innan utan att veta om det, utan att vara medveten om det?
Nej, nej… hon hade inte varit ute ur huset på flera dagar. Hon hade suttit vid sin dator, skrivit på den sista novellen för den tidning hon frilansade för. Hon hade kämpat med sina karaktärer och till slut gjort några framsteg.
Det var skrivandet som höll henne vid sinnenas fulla bruk. Hon förlorade sig själv i arbetet och i låtsasvärlden hon skapade, då hade smärtan svårare att finna henne. På kvällarna fann smärtan henne med lätthet. Den kom när hon skulle somna och plågade henne och fick henne att drömma om lyckliga tider bara för att vakna och uppleva förlusten igen och igen.
Och nu det här. En baby uppenbarar sig i ett låst rum. Nej, inte låst, påminde hon sig själv. Fönstret var öppet. Men det var på andra våningen. Vem som helst kunde lätt klättra upp i det stora fönstret utanför, men med en baby? Och varför?
Hon reste sig och gick uppför trappan igen. Pojken sov i hennes famn, men hon kunde helt enkelt inte släppa honom. Tänk om han försvann?
I barnkammaren var allt som hon lämnat det. Hon gick fram till fönstret. Det var öppet en liten bit och hon kunde inte se någon åverkan på det eller några andra spår. Alyssa öppnade det helt.
Trädet på utsidan, en gammal björk, växte nära väggen. Ibland när det var blåsigt ute kunde hon höra grenarna slå mot huset. Trädet såg ut som vanligt. Inga brutna grenar eller märken såvitt hon kunde se.
Hon lutade sig ut en aning och tittade ner på marken. Inga fotavtryck i rabatten. Inga fotavtryck på den frostiga gräsmattan.
Hennes enda närliggande granne, en musiker som bodde ungefär femhundra meter längre bort på vägen, hade kanske hört eller sett något, tänkte hon.
"Ska vi ringa till den tokiga karlen?" viskade hon tyst till babyn. "Jag skulle kunna säga att jag passar min kusins baby. Jag har inga kusiner men det vet inte han. Jag skulle kunna fråga honom ifall han såg någon smyga omkring här i natt. Jag skulle kunna säga… att någon luftade mina däck, eller något."
Hennes ögon sökte hela tiden den lilla pojkens ansikte. Han såg så nöjd ut, så hemma i hennes armar. Okej, tänkte hon, du kan inte leva ditt liv i en handduk. Du kan låna lite av Gordons kläder.
Det var ett stort steg men när hon en gång tänkt över det, var det lätt. Hon letade i byrålådorna och hittade några blöjor och en ljusblå sparkdräkt. Han vaknade inte medan hon klädde honom och han såg fullständigt underbar ut.
Alyssa öppnade en garderob och tog ut en babylift. För ett ögonblick kunde hon se lille Gordon ligga i den, tryggt sovande, sugande på sin napp. Hon skakade på huvudet för att klarna till och lade ner gossen i babyliften. Hon tog honom med sig ner till verandan där hon satte ifrån sig honom på en träbänk. Hon kunde se honom hela tiden medan hon släppte ut luften ur två utav däcken. Sådär, nu hade hon en anledning att ringa till grannen.
På vägen tillbaka till verandan stannade hon och lyssnade. Det var så tyst. Konstigt. Inte ett ljud, inte ens från vinden. Det var som om hon var alldeles ensam. I ett försök att skaka av sig känslan återvände hon till verandan och satte sig ner bredvid babyn.
Han var så lik Gordon att hennes hjärta hoppade över ett slag. Han hade också varit knubbig och blond med blå ögon. Faktum var att ju mer hon såg på honom desto mer lik blev han. Det måste vara önsketänkande, tänkte hon och gnuggade sig om armarna i den kyliga luften. Bäst att ta in pojken även om han var instoppad i en varm filt.
Tillbaka i köket slog hon upp grannens telefonnummer och slog det. Nervöst snurrade hon telefonsladden om fingrarna medan hon väntade på att han skulle svara.
"Ja? Hallå?"
Hans röst var hes och abrupt. För en sekund kunde hon inte tänka klart men så harklade hon sig.
"Mr Remick?" frågade hon. "Förlåt att jag väcker er, detta är Alyssa Blake, er granne en bit nerför vägen."
"Mrs Blake? Åh, just det. Vad kan jag göra för er?"
Inget kallprat här.
"Hm… jag har haft besök i natt. Någon släppte ut luft ur två ur mina däck. Jag bara undrade ifall du har sett och hört något utöver det vanliga?"
"Nej. Jag var uppe till midnatt och försökte arbeta och jag lägger inte märke till någonting då. Och därefter duschade jag och lade mig. Ledsen, men jag kan inte vara till hjälp."
"Åh, jag hoppades att ni kanske hade sett någonting. Detta är rätt skrämmande."
"Det kan jag förstå. Vill ni att jag ska komma och ta en titt?"
"Nej, nej. Jag menar, det var troligen bara några tonåringar. Ett idiotiskt upptåg."
Han lät verkligen bekymrad. Alyssa kunde se honom framför sig, hans långa hår rufsigt och nyfiken på den här besvärliga kvinnan som han hade på tråden.
"En annan sak", sade hon tveksamt, "Har du lagt märke till hur tyst det är?" När jag var utomhus kunde jag inte höra ett enda ljud. Inte en enda fågel sjöng och inte ens vinden åstadkom något ljud. Och jag insåg när jag kom in igen att alla små ljud inne i huset också hade tystnat."
Hon kunde höra hans tankar. Han trodde hon var galen.
"Förlåt, jag låter inte klok. Förmodligen min fantasi som löper amok."
"Nej, för all del, Mrs Blake," Hans röst var vänlig och tålmodig. På det sätt man talar till ett barn med humörsvängningar. "Jag tror att jag kommer över i alla fall, bara för att se att ni är okej. Ni låter verkligen orolig."
Hon gav med sig med en suck.
"Jag sätter på kaffe", erbjöd hon. "Så kommer ni inte helt i onödan.
Han skrattade till och de lade på.
Alyssa tittade till babyn, han sov fortfarande mycket tryggt och nöjt. Och så lik Gordon. Hennes ögon smalnade och hon böjde sig över honom för att ta en närmare titt. Gossen hade ett litet födelsemärke under sitt vänstra öra. Ett födelsemärke i form av en pil som pekade på hans örsnibb… Precis som Gordon. Alyssa tog ett steg tillbaka med händerna pressade mot bröstet. Hennes hjärta rusade och hon kunde nästan inte andas. Det var omöjligt. Två babyar kunde inte ha exakt samma födelsemärke. Absolut inte…
Hon tittade igen. Det var kvar. Hon hade pussat Gordon precis på det där födelsemärket så många, många gånger, det var inget misstag. Det hade sett ut exakt så.
Tårar började rinna nerför hennes kinder. Vad var det som hände? Vem spelade henne ett sådant spratt? Vilken fruktansvärd, djävulsk plan pågick här, i hennes hus?
Knackningen på dörren fick henne att skrika och rycka till.
"Mrs Blake?"
Byron Remick. En annan mänsklig varelse som åtminstone kunde visa henne att hon inte höll på att förlora fattningen.
Hon slängde upp dörren och kastade sig i hans famn utan att tänka.
"Tack gode Gud att du är här!" sade hon vilt och grabbade tag om hans skinnjacka. "Jag förstår ingenting. Allting är galet… eller så är jag det!"
Han drog in henne i köket och stängde dörren bakom dem.
"Lugn. Vad är det som händer?"
"Jag ljög. Jag ljög om däcken."
"Okej. Du ljög. Varför?" Han duade henne utan vidare men hon märkte det inte ens.
"Babyn. Jag fann baby. I vaggan i Gordons rum. Jag har alltid dörren till Gordons rum låst och i morse hörde jag ett skrik och där var han. En baby. En främmande baby som jag aldrig har sett förut. Fönstret var öppet men ingenting var rört, utom lapptäcket i vaggan. Och då märkte jag att han liknade Gordon mer och mer och nu har han samma födelsemärke under sitt öra… åh, Mr Remick, Byron… Detta händer inte, eller hur? Är det Gordon? Har han kommit tillbaka?"
Hon bröt ihop, snyftade mot hans bröst.
"Visa mig babyn, Alyssa." Byrons röst skar lugnt genom hennes hysteri.
"Här." Hon visade honom babyliften. "Se själv. Du minns väl Gordon? Se."
Han tittade på baby och rörde mjukt vid hans kind. Den lille gossen log och fortsatte sova.
"Jag såg din son några gånger. Men det var några år sedan och bara vid ett par tre tillfällen. Jag kan inte avgöra någon likhet."
"Nej, det kan du naturligtvis inte", sade hon. "Men det kan jag. Jag kan se min sons ansikte närhelst jag blundar och han såg exakt ut som den här lille pojken. Och det är inte inbillning. Jag har fotografier som bekräftar det."
Hon lämnade köket och återvände sedan med en förstoring i en gammal silverram. En leende baby låg på en filt med blicken mot fotografen. Hon hade rätt. Likheten var överväldigande.
"Jesus." Byron stirrade på fotot och sedan på baby in babyliften.
"Ja", sade Alyssa och kramade sig själv.
De stod alldeles stilla för ett ögonblick. Som frysta i tiden, stod de i hennes kök, lyssnande till tystnaden som sveptes omkring dem likt en vägg av bomull.
Till slut talade Alyssa.
"I går kväll var jag mer deprimerad än någonsin. Jag hade haft en tråkig dag, hade ingen som helst inspiration när jag skrev. När jag skulle lägga mig tänkte jag; vad spelar det för roll? Varför fortsätta? Jag förlorade Gordon, jag förlorade Bill. Jag drev iväg min man med min sorg, anklagade honom för att inte bry sig, inte som jag gjorde, när Gordon dog. Jag har plågat mig själv med skuld och ånger. Han dog i sömnen och jag fanns inte där och hjälpte honom. Min lille pojke dog alldeles ensam mitt i natten när jag sov. Jag kände det som om mitt liv var slut och jag brydde mig inte om ifall jag vaknade igen."
Byron såg underligt på henne och sedan satte han sig på en stol bredvid babyn.
"Jag har isolerat mig, dragit mig undan världen", sade han monotont. "Som du tillbringade jag gårkvällen med att ifrågasätta min existens. Jag har ingen eld i mig mer, ingen inspiration. Jag kunde sätta mig vid pianot, stirra på tangenterna… och ingenting hände. Ingen musik fyllde mitt huvud som förut. I går kväll var jag desperat. Jag har inte komponerat något på över ett år och jag har låtit det gå ut över alla, både familj och vänner."
Han gnuggade pannan.
"Varför ser vi detta så klart just nu, båda två? Vad är det för skillnad på idag och igår, förutom babyn?"
"Jag vet inte. Det är som om jag kan se på mig själv utifrån. Jag har fortfarande alla dessa känslor inom mig, men det är inte samma desperation. Omvärlden är fortfarande densamma, men jag känner mig annorlunda. Och så är det den här tystnaden…"
"Ja. Så fort du nämnt den lade jag också märke till den. Tystnaden jag upplevde inom mig finns runt omkring mig nu. Och den är inte så svår, den är lättare att uthärda."
Baby rörde på sig och öppnade ögonen. Lysande och blå fokuserades de på mannen och kvinnan vid bordet. Han log och hans små armar vevade på som för att fånga deras uppmärksamhet.
"Hej, lille man", sade Alyssa och tog upp honom. "Har du sovit gott?"
Han blåste en fin liten bubbla och log igen. Hon begravde sitt ansikte tätt mot hans och drog in hans doft. Han var varm och mjuk… Hennes hjärta svällde.
Byron log mot dem och sträckte sig efter babyn. Alyssa räckte över gossen till honom och förundrades över den ömhet Byrons ansikte uttryckte när han höll honom.
"Jag ska gå upp och klä på mig. Passar du honom?" frågade hon.
"Javisst, gå du."
Hon gick upp på övervåningen. Hallen var fylld av skuggor. Tystnaden fanns där, det var som om hon bar öronproppar eller något, men det var mycket fridfullt.
Hon gick in i sovrummet och gick fram till fönstret för att dra ifrån gardinerna. Det grå ljuset utifrån strömmade in i rummet. Hon såg ut genom fönstret och hennes trädgård var tyst och inte en gren rörde sig. Det hade varit blåsigt på morgonen men nu var det mycket lugnt ute.
Hon vände sig om för att gå in i badrummet och flämtade chockat till. Någon låg under lakanen och filtarna i hennes säng. Blodet tycktes lämna hennes huvud och landa i hennes mage med en dov duns. Ett skrik tvingade sig förbi hennes stämband och ut mellan hennes läppar.
Hon skrek och skrek och längst inne i hennes tankar nådde spridda fragment av tillvaron henne.
De snabba stegen uppför trappan… det långa håret på kudden… babyn som började gråta…
Hon tog backade flera steg till hon stod med ryggen pressad mot fönstret.
"Alyssa! Vad är det som händer?"
Byron lät orolig.
Hon kunde bara peka på sängen.
"Titta!"
Han såg och ryckte till.
"Vem är det?"
"Jag vet inte, jag vet inte…", Alyssa stönade, hysterin byggdes fort upp inom henne.
Byron räckte över babyn till henne och steg fram mot sängen. Han rörde försiktigt vid kroppen med handen ovanpå filten. Ingenting rörde sig. Försiktigt drog han av lakanet och såg ner på det rufsiga håret. Kvinnan, det såg ut som en kvinna, låg på magen med ena armen hängande utanför madrassen. Han tog tag i henne och vände henne sakta på rygg.
Så tog han ett snabbt steg bakåt och stirrade på Alyssa med misstro i blicken.
"Vad är det?" frågade hon vilt. "Vad är det? Vem är hon?"
Han kunde inte tala. Han bara skakade på huvudet och lutade sig ostadigt mot väggen.
Alyssa skrämdes bortom ord av hans ansiktsuttryck och hans blick men gick närmare, vaggande det upprörda barnet i sin famn på samma gång.
Hon gick runt sängen och höll andan. Så såg hon ner på sängen.
Och stirrade på sig själv. Kvinnan i sängen hade förlorat all färg. Hon rörde sig inte, andades inte. Hon hade Alyssas nattlinne, exakt likadant som hon själv hade på under morgonrocken. På nattygsbordet fanns tre små medicinburkar. Alla tomma.
Allt detta var svåra att ta in. Hennes knän skakade och henne mun var så torr, ord var omöjliga, men hon hade åtminstone slutat skrika.
Hon stod still i åtskilliga sekunder och tog in hela den otroliga synen framför henne. Hon kunde höra Byron andas tungt bredvid henne i ett försök att bevara lugnet.
"Så jag gjorde det till slut", sade hon. "Jag gjorde slut på alla smärta och olycka till slut."
"Vad pratar du om?" frågade Byron hest.
"Titta själv. Det är jag och jag är död. Det är därför Gordon är här. Jag är död och det är han också. Han är här hos mig för att vi båda är döda."
"Nu är du galen."
"Nej. Det vet du att jag inte är. Du vill bara inte acceptera det. Du vet vad den logiska konsekvensen är."
Han rynkade pannan åt henne och gnuggade sig i nacken. Hans långa hår var fortfarande rufsigt efter att ha blivit släpad ur sängen så hastigt.
"Och vad tror du att den logiska konsekvensen är?" frågade han torrt.
Hon såg på honom med mjuka ögon, fylld av medlidande.
"Kära Byron. Du är också död."
Han flämtade till och tog ett steg mot dörren. Sedan vände han snabbt sig om och sprang som om han varit förföljd av djävulen.
Hon stod först kvar där hon stod och vaggade babyn.
"Gordon, min älskling, jag är så glad att du är tillbaka. Har du saknat mamma?" Hon började gå. Skuggorna i hallen besvärade henne inte det minsta längre. Hon gick genom köket, tog upp filten från babyliften på vägen. Köksdörren öppnades utan det vanliga gnällande ljudet. Med ömma små ord till den nu lyckliga och lugna babyn i hennes armar satte hon sig ner på träbänken och väntade.
"Han kommer tillbaka snart, Gordon", viskade hon och höll honom tätt intill sig.
Och hon fick rätt. Det dröjde inte länge förrän hon såg honom sakta komma gående längs hennes trädgårdsgång. Hans ansikte var blekt och resignerat. Och hans skor mot den singelbeströdda gången gav inte ifrån sig ett enda ljud.