1714, efter några år i Turkiet och efter att ha fört krig i 17 år kom Karl XII hem till Sverige och försökte med en uppehållande strid mot en koalition av Ryssland, Polen, Danmark, Preussen och Hannover - England.
Efter kungens hemkomst blev Georg Henrich von Görtz, från Holstein, kungens närmaste rådgivare både inom utrikespolitiken och krigsfinansieringen.
Hertig Fredrik IV, Karls svåger, hade stupat i slaget vid Klisów och Karls syster Hedvig Sofia hade dött 1708. Arvtagare till hertigdömena var då deras omyndige son Karl Fredrik. Danmark hade besatt Holstein - Gottorp och Görtz arbetade för att den unge hertigen skulle efterträda Karl XII på den svenska tronen. På det viset uppstod det Holsteinska Partiet i kriget om den svenska tronföljden.
Mot detta verkade kungens yngre syster Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Den som mest arbetade för hennes tronarv var Fredriks far, Karl av Hessen - Kassel. Detta har då kallats det Hessiska Partiet och Ulrika Eleonora ansågs först ha de största chanserna att efterträda Karl XII, eftersom hon hade mycket god kontakt med Arvid Horn och rådet. Karl sköt ju dock dessa åt sidan.
( Pfalziska Husets släktträd)
En av de mest uppmärksammade förhandlingarna som Görtz förde under den här tiden var den med Ryssland. Vid en kongress på Åland diskuterade man som ett led i en ny avspänningspolitik en familjeallians mellan de styrande familjerna i Sverige och Ryssland - ett giftermål mellan hertigarvingen Karl Fredrik och tsar Peters äldsta dotter, Anna Petrovna. Görtz menade att ett sådant äktenskap borde göra Karl Fredrik till svensk kronprins och att fred kunde slutas mellan de båda länderna. Karl XII var bara tvungen att skriva på det slutgiltliga traktatet så Görtz gav sig i väg för att slutföra sitt uppdrag.
Under tiden hade Karl XII beslutat sig för att anfalla Norge, som då var en del av Danmark. Det generalangrepp han hade väntat sig uteblev och han ville avleda ett eventuellt danskt anfall mot Sverige.
En mindre del av den svenska armén tränger under Armfeldts befäl 1716 in till Trondheim, vilket man inte lyckades inta.
I spetsen för huvudarmén anföll Karl XII i november 1718 Fredrikstens fästning vid Fredrikshald, numera Halden. Fästningen som är skyddat av tre utanverk,Mellenberget, Overberget och Gyldenlöve ligger på krönet av en höjd och reser sig över staden och Idefjorden, vilken är en del av Oslofjorden. Karta
Den 24 november började man med löpgraven mot Gylldenlöve och arbetet gick snabbt eftersom det fanns gott om soldater så redan den 27 kunde svenskarna storma utanverket. Detta är vad som benämns den gamla linjen. Den nya kom att gå närmare fästningen. Den norske kommendanten lär ha skrivit i sin rapport att han inte trodde sig kunna stå emot svenskarna mer än en vecka. Fredrikstens dagar vara alltså räknade.
På eftermiddagen den 30 november besökte Karl XII aftonsången och därefter infann sig generalerna i hans hydda för att få sina order. De ska då ha bett kungen att spara lite på sina krafter och vila åtminstone varannan dag. Kungen svarade dem att han var minsann både yngre och orkade hålla ut bättre än alla generalerna.
Därefter satte han sig till häst, lyfte på hatten och red med blottat huvud och en nådig min förbi generalerna som för att ta avsked. Väl uppe i löpgraven möttes kungen av den franske kaptenen Philip Maigret som konstaterade att kungen var på ett gott humör.
För att kunna överblicka de arbetande soldaterna klättrade Karl XII upp på löpgravens vall. Han sparkade sig fast i vallgravens sida med ena foten och låg stödd på armbågarna uppe på vallen.
Det var så Bengt Willhelm Carlberg såg kungen ligga har han berättat i en av de mest detaljerade vittnesberättelserna från den här kvällen. Hans bok om det heter " Sannfärdig berättelse om några få omständigheter som sig tilldrogo då salig Hans Majestät Konung Carl XII blevo skjuten".
Han berättar att han lämnade arbetet i löpgraven för en kort stund och när han gick den gamla löpgraven upp tillbaka såg han Hans Majestät uppkrupen på bröstvärnet. Han låg på vänstra sidan med kappan om sig och knäna uppdragna. Den vänstra handen under kindbenet och huvudet ovanför kanten. Han var vänd mot fästningen och dess bastioner, ungefär 160 meter bort, och den nya linjen där arbetarna var. Den gick i spetsig vinkel mot den löpgrav där kungen låg. De soldater som arbetade närmast kunde se konungs huvud sticka upp. Det ansåg Carlberg extra viktigt att poängtera. Längre bort, till vänster, låg de båda fort från vilka det norska artilleriet besköt dem.
Ingen av de 8 till 10 officerare som höll kungen sällskap nere i löpgraven kunde se vad som hände utanför. Mörkret hade fallit. Skjutandet från vapen av olika kalibrer var väldigt häftigt och brinnande beckkransar från fästningen lyste upp terrrängen.
Carlberg visste inte hur länge kungen hade legat så men att han själv inte varit tillbaka mer än tio minuter då Karl XII träffas av en kula från vänster, genom huvudet. Inte den minsta rörelse såg man från kungen. Inte mer än att handen föll från kindbenet så att huvudet föll ner.
Vid gravöppningen mer än 200 år senare konstaterde man att hjärnpulsådern måste ha blivit avskjuten och att döden var ögonblicklig. Därför såg man inga dödsryckningar.
Några av de officierare som höll till i löpgraven var generaladjutanten Johan Fredrik von Kaulbars och den franske översten Maigret. Även fortifikationsofficeren , löjtnant Carlberg och den franske överadjutanten André Sicré slöt sig till gruppen. Sicré hade varit med Karl XII sedan Bender och tjänstgjorde vid denna tiden för kungens svåger, Fredrik av Hessen - sedemera Fredrik I.
Vad Sicré överhuvudtaget gjorde i löpgraven är oklart. Kanske hade han något han ville framföra till kungen eller möjligen väntade han på meddelande om Görtz. Han var ju som bäst påväg för att få traktatet påskrivet av Karl XII.
Hur som helst så försvann Sicré en stund. Vart vet ingen. Enligt Voltaire, som efter samtal med Sicré skrev en bok, så vann ett rykte nu snabbt spridning i Tyskland. Att Sicré skulle ha mördat den svenske hjältekonungen. Han fortsätter med att den tappre officeren var mycket ledsen över detta och ska ha sagt till Voltaire: " Jag skulle ha kunnat döda konungen av Sverige men så stor var min vördnad för denne hjälte att, att jag inte skulle vågat göra det, om jag velat. " Anledningen till detta rykte är bland annat att Sicré öppnade ett fönster under feberyrsel och skrek ut att han mördat Karl XII och bad offentligt om ursäkt.
Voltaire fortsätter med att Sicré skulle ha kunnat döda sig själv tusen gånger för den svenske kungen. Skulle Sicré vara skyldig till dett sådant brott måste det ha skett på uppdrag av någon som utan tvivel betalt honom bra. Till saken hör då att han dog i största fattigdom hemma i Frankrike.
Det dödande skottet förändrade allt och satte slutgiltligt punkt för den den svenska epoken som stormakt.
Sex soldater bar iväg båren på sina axlar. De kom efter ett tag ut i svårare terräng och lyckades välta båren. Trots att Carlberg skyndade till undsättning för att inte liket skulle falla till marken så så föll maskeringen av och soldaterna kände igen sin kung.( Karl XII´s likfärd )
Sicré red så fort han bara kunde, utan peruk, och med Karl XII´s genomskjutna hatt till Fredrik av Hessen för att meddela vad som hade hänt. Efter att ha vankat av och an på den herrgård, 7 kilometer bort, där han befann sig så tog han det tragiska beskedet med ett förvånansvärt lugn. Det behöver dock inte betyda att han bara gått och väntat på just detta, för att i en krissituation plötsligt få full kontroll kan vara tecken på ledaregenskaper.
Fredrik handlade nu snabbt. Han visste att Görtz var påväg från förhandlingarna på Åland och skickade ut två pålitliga män för att arrestera honom. Sicré blir beodrad att meddela Ulrika Eleonora. Medan Fredrik handlar som efter en uttänkt plan är Karl Fredrik förlamad av sorg. Görtz arresterades innan han hunnit få reda på Karl XII`s död och Fredrik skrev till sin hustru." Görtz är arresterad , Amen!" Nu fanns det inte längre någon som kunde föra den unge hertigens talan som tronarvinge.
Förutom BW Carlbergs vittnesberättelse har även Kaulbars och Maigret vittnat. Kaulbars har uppgett att vid fjärde kanonskottet hörde han ett dovt slag mot kungens huvud. Han förklarade det som när man med två fingrar slår mot handen. Maigret däremot tyckte att det snarare lät som när man med kraft slungar en sten i gyttja.
Det fanns alltså tre vittnen närvarande då Karl XII sköts. Alla tre var vana vid skjutvapen och med dem efterföljande skottskador. Alla tre har också vittnat, men ingen har kunnat ge klarhet i gåtan om Karl XII skjutits av en fiende eller av någon av de egna.
" - Herre Jesus, kungen är skjuten!" Ska Kaulbars ha utropat. Carlberg fick sedan order om att transportera kungen anonymt till högkvarteret i Tistedalen. Ingen skulle ännu få veta vad som hänt. Sicré dyker upp igen, ingen vet tydligen var ifrån. De täcker över kungens kropp med soldatkappor och Sicrés peruk. Han ska förresten utbrustit: " Skådespelet är över. Låt oss gå och äta middag."
Misstanken om att Sicré var inblandad i ett eventuellt mord på den svenske kungen finns hela tiden kvar. Han lät ge ut en kommuniké som på flera ställen angav falska uppgifter och det var han som först spred ut att kulan skulle ha träffat från höger.Kanske var det för att avleda från möjligheten att någon skulle ha kunnat stå i approchen och skjutit. Sicré fick dessutom Görtz alla hästar och stall, när denne avrättats, som belöning för något från den sedemera Fredrik I. Sicré var visserligen utom synhåll i löpgraven men inte utom skotthåll.Mycket pekade mot Sicré men det fanns inga bindande bevis.
Generalmajor Cronstedt blev tidigt misstänkt han också. Han ska ha varit anhängare till Hessenpartiet. Han var den ende som fick så mycket som fyra tusen daler silvermynt ur krigskassan. Cronstedt var expert på vapen och visste hur de skull ge bästa effekt. När kungen red ut med blottat huvud på dödsdagen ska Cronstedt yttrat de olycksbådande orden: " - Den som vill se konungen levande, ser honom nu sista gången." Han ska senare på sin dödsbädd ha erkännt för prästen att han gett livdrabanten Magnus Stiernroos 500 dukater för att skjuta kungen och det ska han ha utfört.
Listan på utpekade skyttar kan göras oändligt lång. En norsk vaktpost vid namn John Vedlo ska ha sett något röra sig på den svenska sidan och avlossat ett skott. Senare förstod han att det måste ha varit han som sköt den svenske kungen. Han har fått en minnesplatta uppsatt över sig och sitt bragdskott. Det visade sig emellertid att detta skedde i februari och Vedlo påstår dessutom att det bara avlossades ett enda skott den här kvällen och det var hans.
Alla dessa soldater som fanns runt Karl XII under alla dessa år av krig såg hur han endast träffades fyra gånger. Det var aldrig någon fara för hans liv. Enligt tron var Karl XII som man säger hård mot skott. Det enda som skulle bita på en sådan person var om kulan var gjord av en kyrkklocka eller av något som var hans eget.
Den omdiskuterade kulknappen som finns på museet i Varberg är gjord av två ihoplödda mässingshalvor med bly innuti. Det finns rester av en ögla på ena sidan och forskarna tror att det är en orientalisk knapp, men som också förekom på ryska och polska uniformer. Bild
Den här alldeles speciella kulan ska en soldat som hette Nordstierna ha plockat upp i löpgraven strax efter det att han hört den studsa i samma sekund som Karl XII sköts. Han tog den med hem till soldattorpet i Öxnevalla, mellan Västergötland och Halland. Han kastade den dock i ett grustag på uppmaning av sockenprästen som han hade frågat till råds. Där hittades den mer än 200 år senare. Något hållbart bevis för att det skulle vara något samband mellan kulknappen och Karl XII´s död finns inte.
Karl XII stupade helt klart för en kula med 19 - 20 mm:s diameter. Man röntgade kraniet vid den stora vetenskapliga undersökningen 1917 och konstaterade då att det inte fanns några blyfragment i kraniet. Omantlade blykulor avlämnar alltid fragment då de träffar benvävnad. Alltså kan inte kungen ha skjutits med en kula från en vanlig svensk musköt. Det norska artilleriet använde visserligen kulor av järn, men de hade en minsta millimeter i diameter på 30.
Medan Carlberg stod vakt vid liket fundeade han lite på hur dödsskjutningen hade gått till. Han tänkte på att de soldater som arbetade nära löpgraven faktiskt hade kunnat se kungens huvud ovanför bröstvärnet. Av riktiningen att döma hade kulan lika gärna kunnat avlossats av en svensk som en norsk. Så länge man trodde att kungen träffades från höger fanns det klara skäl att misstänka att han mördats av sina egna. Skottet skulle då ha kunnat komma från förbindelsegraven och ha avlossats från någon svensk.
Numera är det dock klart att Karl XII sköts genom huvudet från vänster sida och det är precis vad Carlberg uppgett i sin vittnesberättelse. Mycket talar då för att skottet avlossats från något av fästningens utanverk. Skottskadan i kungens huvud tyder på att kulan avlossats från relativt långt håll. Avståndet till Overberget till exempel var 600 meter, medan det var ungefär 25 till förbindelsegraven från den plats där Karl XII krupit upp. Experiment med kulor avlossade från så nära håll ger inte samma resultat som skadan i Karl XII´s huvud. Det är dock inte omöjligt att skytten var nära men han borde då ha observerats av soldaterna runt omkring och man borde ha sett mynningsflamman i mörkret. Det borde dessutom ha funnits rester av krut i kungens huvud. Här tyder alltså allt på att den svenske hjältekonungen träffades av ett slumpskott.
Avståndet från fästningen ska ha varit ungefär 160 meter. Kulan som dödade Karl XII gick från tinning till tinning och med ansiktet vänt mot fästningen, som kungen hade, kan ingen kula ha träffat honom på det viset därifrån. Det kan också tyckas osannolikt att en kula ska träffa från 600 meter som det var till skansen Overberget. Från den löpgraven som svenskarna grävde var det dock bara 10 - 12 meter.
Det finns flera exemplar av Karl XII´s dödsmask bevarade. Det lustiga är bara att de varken stämmer överens sinsemellan eller med orginalet. Den största skillnaden är mellan markeringarna av skottskadan. På den äldsta versionen har man försökt avbilda hålet efter ett dubbelskott som skulle träffat med en fruktansvärd kraft. Men skotthålet på kungens högra tinning ser inte alls ut så. Det är bara ett ytters litet hål i huden.Allt tyder på att man inte tog någon dödsmask under likvakan i Tistedalen omedelbart efter att kungens skjutits. Den måste ha gjutits senare.
Hans Villius menar i sin bok " Åsyna vittne" att med det källmaterial som han kunnat få fram så kan inte gåtan om Karl XII´s död besvaras med hundraprocentig säkerhet. Mycket talar för att skottet kommit från något av fästningens utanverk. Mest troligt från Overberget. Experiment med kulor avlossade från nära håll ger inte resultat som kan jämföras med skottskadan. Det var dock mörkt och måste ha varit praktiskt taget omöjligt att ta sikte om man inte var väldigt nära. Skottskadan hade då åter igen blivit en annan än den bevisligen är. Därför anser Hans Villius att man med ganska stor säkerhet kan utgå ifrån att Karl XII träffades av ett slumpskott.
Herman Lindqvist skriver i sin bok " Storhet och fall" att mordmisstankarna är ju mycket starka men ändå är kanske sanningen så banal att denne store krigarkonung, som stuckit upp huvudet i så många och så täta kulregn i arton år, helt enkelt hade stuckit upp sitt huvud en gång för mycket. Han var inte hård mot skott trots allt. Så enkelt tror Herman att det var.
I sin bok " Mysteriet Karl XII´s död" skriver Rolf Uppström att den enda återstående möjligheten han kan finna är att Karl XII sköts med en special projektil ur en musköt. Detta eftersom det då inte hittats något blysplitter och järnkulorna som inte användes i musköter utan i kanoner är förstora. Den enda hittils funna special projektilen är den så kallade kul knappen, men han erkänner att det inte går att bevisa samhörigheten mellan Karl XII och knappen. Han menar dock att en specialprojektil pekar till nästa hundra procent på mord.
Efter några kända historikers åsikter skulle jag vilja skriva ner mina egna funderingar kring Karl XII´s död.
Inte bara för samtiden blev hans död en gåta. Eftervärlden har fortsatt att förundras över alla de mystiska omständigheterna kring dödsskottet. Så även jag. Helt klart är att med det källmaterial vi har i dag så verkar mysterit olösligt. Självklart kan man läsa sig till en egen åsikt.
Av allt det jag har läst genom åren tror jag trots alla motiv mot ett mord på ett sådant. Stämningen i landet var ju sådan att även kungens nära vara trötta på allt krigande och alla olyckor som det ansågs att han styrt landet i. Jag kan inte tänka mig att Karls egen mycket kära syster Ulrika Eleonora skulle ha manat sin make, Fredrik av Hessen till att ta livet av hennes bror. Däremot kan denne mycket väl ha tagit hjälp av sin far, Karl av Hessen - Kassel, som arbetade för att sonen hans skulle bestiga den svenska tronen. Nära till hands kan man då finna André Sicré som kan ha fått i uppdrag att undanröja Karl XII. Helst då innan kungens medarbetare Görtz hunnit fram med traktatet kungen skulle skriva på för att säkra tronen för Karl Fredrik. Jag kan mycket väl tänka mig att han skulle ha kunnat ta hjälp av general Cronstedt och denne i sin tur livdrabant Stiernroos. Teorin om en special kula tycker jag fungerar alldeles utmärkt, men om det är samma knapp som finns att se på Varbergs museum därom tvista de lärde och jag med!